© Christer Nilsson e-post: christer@linnekulla.se kristina@linnekulla.se
Naturligt nyfiken? Välkommen till Linnekulla.se!
Naturliga tankar. Under den här rubriken hamnar texter om aktuella frågeställningar som har med vår natur att göra. Texterna byts efter hand, och då hamnar den äldre texten i arkivavdelningen med länk härifrån. Jag börjar i ett både aktuellt och allvarligt ämne; våra insekters försvinnande i naturen. Aktuellt eftersom insekterna rapporteras minska i världen, allvarligt därför att insekterna klarar sig utomordentligt bra utan oss, men vi klarar oss inte alls utan insekterna. Om alla insekter plötsligt försvann, skulle mänskligheten också försvinna, och det mycket snart efter insekternas frånfälle. Mycket snart, månader snarare än år. Det är tämligen känt för allmänheten att bin och humlor är hotade, och en hel del görs för att hjälpa dem. Mindre känt är att även insekter som upplevs som “äckliga” har enorm betydelse för vårt välbefinnande. Vi tittar litet närmare dyngbaggar: Komockor, dyngbaggar och dödgrävare. har jag inte många bilder i arkivet. Bara tre, och de är styvt tio år gamla, och av mindre bra kvalitet, lindrigt sagt. Ja, jag hade egentligen sju, men de fyra var undermåliga att det blev papperskorgen direkt. Alltså helt klart svårt försummade motivområden! Det som fick mig att leta fram de här bilderna är det faktum att insekterna blir allt färre. Det finns starka skäl till att vi alla försöker ändra det! Nu kanske någon tycker att visst, fjärilar, humlor och bin kan man ju vara litet rädd om, men vad skall vi med äckliga kryp som lever av koskit och as av djur till? Jo, därom skall jag ge besked, ty utan dem går tillvaron helt ur led, om jag får göra ett dåligt försök att travestera Runebergs fänrik Stål. Våra svenska dyngbaggar har minskat i antal, flera arter är hotade och rödlistade. Vad händer om det inte finns några dyngbaggar i naturen? Det finns faktiskt mycket bra kunskap om det, med empiriska erfarenheter som det heter när man får vara med om det som händer. Fast exemplet är litet baklänges. här ligger det till: Australien har inga egna arter av dyngbaggar som kan ta hand om kodynga, alla arter där har utvecklats tillsammans med pungdjur och lever av deras spillning. Detta ledde till ordentliga problem när europèerna kom dit och införde nötkreatur. Varför det? Ett citat från Jordbruksverkets hemsida om dyngbaggar: “Dyngbaggar är viktiga eftersom de bryter ner spillningen från betesdjuren. Utan nedbrytare ansamlas gödseln och kväver gräsmarken. Dessutom ratar betesdjuren grödor nära spillning vilket kan leda till stora obetade ytor.” Vad hände i Australien när nötkreaturen kom dit? Ett citat från den australiensiska myndigheten CSIRO:s sida om dyngbaggeprojektet som genomfördes: “Den genomsnittliga vuxna kon släpper 12 dyngkuddar varje dag. Om mockorna inte bryts ned kan de täcka upp till flera procent av betesområdet. Vidare växer ett område med betesväxter runt kanten av varje komocka. Nötkreatur tenderar att undvika dessa om inte mockan bryts ned. En snabb beräkning visar att de 30 miljoner nötkreatur i Australien som producerar 300 miljoner komockor per dag, kan förstöra mer än en miljon hektar betesmark varje år. Dessutom är den obehandlade dyngan en viktig avelsplats för flera flugor, särskilt den sjukdomsöverförande bushfluga som kraftigt inverkar kvaliteten utomhuslivet i hela Australien under sommaren.” Googleöversättning (jag har försökt ansa de värsta vildskotten). Entomologen George Bornemissza arbetade 1951 vid University of Western Australia. Han lade märke till alla komockor som aldrig försvann, och att inga dyngbaggar tog hand om dem. I slutet femtiotalet föreslog han att man skulle importera dyngbaggar utifrån, och man började undersöka möjligheten för sådan import. Det krävdes noggranna förberedelser, vilka katastrofer införandet av främmande arter kunde leda till hade man bara allt för talande erfarenhet av. 1966 gjorde man testutsläpp av utländska dyngbaggar, och 1967 drog man igång riktigt. Det blev oerhört lyckat, och är det mest lysande exemplet att lösa problem med naturens egna krafter. Sådant måste göras med yttersta försiktighet och föregås av noggranna studier för att undvika upprepanden av tidigare misstag med importerade djurarter. skedde här, och resultatet blev alltså mycket bra. Dyngbaggarnas mun duger bara till att suga musten ur komockor att säga, inte att ge sig annat, och larverna lever kungligt i komockor, inget annat. I länken ovan från CSIRO beskrivs resultatet så här, Googleöversättning igen med viss ansning: “Det har beskrivits som en av de största framgångarna för australiensisk vetenskap grund av dess inverkan hållbart jordbruk. När skalbaggarna sätter igång att gräva gångar, för de ner gödningsmedel samt skapar hål och tunnlar som hjälper till med vatteninträngning när det regnar. Bortfallet av dynga reducerar antalet flugor och bryter parasitcykeln. För varje liter gödsel som tagits ner, läggs en liter underjord till ytan. När larverna har lämnat efter ungefär tre eller fyra veckor rör sig markmaskarna in och rör sig ner i tunnlarna, äter grytan och fyller tunnlarna med löst packad jordmaskavföring och ersätter därmed behovet av gödningsmedel. Det är ett otroligt effektivt system som nu fortsätts av landomsorgsgrupper i Australien.” Vad kan vi lära av detta? Jo, att vi måste vara rädda om våra dyngbaggar! Det är ju i högsta grad onödigt att köra det australiensiska exemplet baklänges och plötsligt stå i kodynga upp till anklarna eller ännu värre knäna ;-) Eller hästlort, kattlort, hundlort och allt vad som finns, plus alla kadaver av döda djur, det är huvudsakligen insekter som står för deras förmultnande, liksom växternas. Dött kött som bara utsätts för bakterieangrepp luktar INTE gott, och blir kvar länge. Det gäller att vi är rädda om ALLA våra insekter, de samverkar i en väv som är mycket tätspunnen. Ett boktips: Insekternas planet av biologiprofessorn Anne Sverdrup-Thygeson, ISBN 9789189043008. Och Hennes Sommarprogram i P1 finns att lyssna på! Hon förklarar mycket om insekternas sammanhang och hur viktiga de är. Rekommenderas! Lägg särskilt de sista 6 minuterna på minnet! De tål att höras flera gånger. Här är länk till programmet. Tillbaka till komockor, dyngbaggar och dödgrävare. Jag lägger upp de två bilder jag råkade ha i arkivet. De togs en gång snabbt och utan någon tanke kvalitet, jag skulle ha dem för identifiering av dödgrävaren, den orangea baggen. såg jag att det fanns fler kryp, och vid datorn upptäckte jag ännu fler. Under den orangea syns ytterligare ett par, som vid närmare betraktande sitter ryggen av ännu en, betydligt större. Ännu fler går att upptäcka om man tittar noga bilderna. Mycket att upptäcka för den som står ut med bajsstudier! En färsk bild på dödgrävare på näbbmus får avsluta. Klicka på respektive bild för större format.