Ja, det var jag ju redan innan förstås, jag har alltid gillat katter. Men nu har jag blivit kattbiten på riktigt, om man säger. Av Nicke.
Nicke sussar på gula filten i soffan.
Det gick till på detta viset. Nicke har alltid tyckt att det ingår i de kattliga rättigheterna att ligga i husses knä. Det får han gärna både tycka och göra, det är mysigt med en kisse som ligger i knäet och spinner. Det hade han tänkt sig att göra i torsdags också, när jag satt framför datorn djupt försjunken i en artikel och inte märkte att Nicke var på ingång. Jag satt nära datorbordet med lilla magen (jaja, lilla och lilla, magen då) nära bordskanten. Jag märkte aldrig att Nicke kom och ännu mindre att han satsade på ett hopp upp i mitt knä.
Det där att jag satt nära bordet gjorde att Nicke missade i upphoppet, han slog nästan huvudet i bordsskivan och missade grovt i höjd, varpå han började glida neråt och satte samtliga tillgängliga klor i mitt lår för att hålla sig kvar.
Då märkte jag ju att han var på gång, om man säger. Ja, inte att det var han, men något i alla fall. Det gjorde riktigt ont, och jag upphävde ett protestljud, ganska högt. När jag såg att det var Nicke sa jag ”men lilla kissen då!” eller någonting ditåt, och fick ned vänsterkardan för att fånga upp honom. Trots att jag var snabbare än blixten hann han glida ännu än bit, och ökade trycket i högertassens klor när jag greppade honom för högt, över ryggen i stället för att stötta honom under ändan. Jag ljuger inte om jag säger att det kändes.
Då var snabba åtgärder av behovet påkallade, och jag fick i gång även högerkardan, som jag ännu snabbare än blixten for ned mot Nicke med för att fånga upp honom framifrån och stödja honom. Den snabba rörelsen rakt mot Nickes nuna och mitt ihållande morrande över smärtan i låret gjorde att han missförstod (ursäkta vitsen) mitt ingripande och tolkade det som ett allvarligt angrepp.
I katters värld måste ju snabba rörelser och allvarliga angrepp, verkliga eller inbillade, föranleda omedelbara motåtgärder. Alltså satte han hela tandgarnityret i min högertumme, med full kraft i bettet. Jag lyckades få honom att släppa taget med klor och tänder och glida ned på golvet, varefter jag kunde konstatera att blodet flödade från tummen. -Bra! tänkte jag, för ymnigt blodflöde rensar såret från bakterier och sådant elände, det har man ju fått höra genom livets skadetillfällen. Sant eller inte, i mitt fall var rensningen ganska intensiv från ett hål vid tumnageln.
I sådana här svåra fall får man ju ta hustrun till hjälp. Så även denna gång, hon ryckte genast ut -eller mer in kanske- med sårsprit, Aloe Vera, kompresser och bandageringstejp. Jag själv påbörjade omvårdnaden med Tea Tree Oil, det vill man se dom bassilusker som klarar av den! Tummen blev bandagerad, liksom hålen på låret efter Nickes stadiga och eftertryckliga grepp med högertassen.
På fredagen kontaktade jag Vårdcentralen, jag behövde bara viska ”kattbett” så ombads jag komma på direkten. Väl där blev min tumme besiktigad av en sjuksköterska som remitterade till läkare. Vi hade nu upptäckt att det fanns ännu ett blödande hål på tummen, ”blomman” på undersidan var punkterad. Läkaren var inne på antibiotika vilket jag inte var, förra gången med sådan fick jag byta och sedan bryta efter råd på jouröppen vårdcentral i stan när diarrén blev för påfrestande. Nå, vi kom överens om att läkaren skrev ut ett recept som jag kunde hämta ut på lördagen eller söndagen om tummen blev allt för blålila.
På måndagen hade flitigt bandagerande och behandling med Tea Tree Oil gett resultat, inflammationen var på väg att försvinna helt vid tumnageln, såret på undersidan var helt läkt, inte ett spår syntes. Och inte ett spår av psykisk påverkan hos Nicke, han kommer fortfarande och kräver knäliggande hos husse. I dag onsdag ser tummen helt normal och oskadad ut. Slutet gott, allting gott!
Nicke sussar i husses knä framför TV:n